Reinfeldt och de ”etniska svenskarna”

16 maj, 2012 den 17:30 · Arkiverad under Okategoriserade

Reinfeldt har gjort sig känd för att använda ett nyanserat språkbruk, ofta sökt formuleringar som vägt in ”å ena sidan och å andra sidan” för att hitta rätt valör, men under hans regeringstid har också ord förflyttats i värde, såsom ”arbetslinjen” och ”arbetarparti”. Dessa båda begrepp har till synes blivit moderniserade, men samtidigt betyder de numera allt – och därmed inget. En språkvetare skulle möjligen kalla det semantisk glidning eller en kvasitranscendental – att orden för upp resonemanget till en skenbart högre nivå, men i själva verket inte säger något alls.

Vid ett besök på ett bageri i Växjö sa Reinfeldt: ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.”
När jag frågat folk hur de reagerar på hans uttalande så har det varit på en skala från ”Han är för fan dum i hela huvudet” till ”Det är väl inget konstigt, för man förstår vad han menar”.
Om man fortsätter att fundera över VEM som gör uttalandet så är det en man som har högt förtroende hos svenska väljarna, som alltså brukar formulera sig så att det han säger landar väl hos mottagarna. Det är sällan det kommer några uppenbara grodor från Reinfeldts mun. Om vi förutsätter att uttalandet är medvetet formulerat som det står ovan, så väljer Reinfeldt att bemöta ordet ”massarbetslöshet”, som han anser är överdrivet och ger fel bild, genom att försöka precisera vad han menar. Svårigheten är att bemöta en negativ bild med en positiv, eftersom det lätt kan ge intrycket av omedvetenhet (”dum i huvudet”) och att man bortser från problemen. Att dessutom välja en så vag formulering som ”etniska svenskar mitt i livet” för att förtydliga, motverkar naturligtvis detta syfte. Vem som tillhör gruppen etnisk svensk blir svårt att dra en gräns för, men om Jimmie Åkesson skulle använt samma formulering, hade gränsdragningen sett annorlunda ut? Skulle vi då ”förstå vad han menar”? Vad är skillnaden när Reinfeldt säger det och nedanstående personer?

Nyanko Sabooni, (fp),intervju i Aftonbladet : ”Av rädsla finns det fortfarande en skadlig respekt för traditioner som vi aldrig skulle acceptera för etniska svenskar.”

Betänkande i justitieutskottet, Lars Ohly m.fl. (v): Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det skall göras en jämförande studie angående skillnader i rättstillämpning när det gäller personer med invandrar- eller minoritetsbakgrund och etniska svenskar.

Motion från (mp): Andra exempel på direkt diskriminering från DO-studien och enkät- och intervjustudien med rättsliga aktörer handlar om att personer med utländsk bakgrund betraktas som mindre trovärdiga än etniska svenskar – på brottsplatsen, under brottsutredningen och i domstolsförhandlingen.

Fredrik Federley, m fl, ”Var med och förnya Sverige”, (c) Handlar det i själva verket om utanförskap, vilket även drabbar många etniska svenskar.

Risken är att debatten hamnar helt fel, att det handlar om dessa två ord, istället för att Reinfeldt fokuserar på ”vinnarna” och inte nämner ”förlorarna”. Reinfeldts kommentar kan tyda på att han fullständigt omedveten om vem han själv är och vilken grupp han representerar. Den hamnar snubblande nära det han sa när han besökte arbetslösa ungdomar i norrland och påstod sig förstå hur de hade det, eftersom han själv ”hade det lite snålt under sin studietid”.
Om vi istället föreställer oss en person, boende i Rosengård, 22 år, arbetslös, född i Sverige, men med föräldrar från Irak säga: ”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet.” Då får formuleringen en annan betydelse. Ironin blir drypande, men när formuleringen kommer ur Reinfeldts mun verkar den cynisk och en fråga om trovärdighet: om omedvetenhet och kanske avsaknad av empati. Vi ”förstår vad han menar”, men eftersom han representerar vinnarna, beskriver vinnarna och utelämnar förlorarna kan han lätt bli anklagad för att verka ”dum i hela huvudet”.

Kommentera

Stefan Löfven, 1 maj 2012 på Götaplatsen

1 maj, 2012 den 22:55 · Arkiverad under Okategoriserade ·Taggad , , ,

Bild

 

Förväntningarna fanns där. Han har byggt partiet internt, skapat sitt lag och nu skulle han äntligen tala offentligt. På Götaplatsen där Palme första maj-talat, och i Göteborg – industristaden, fackföreningsstaden: platsen var förstås vald av dessa skäl och mycket riktigt börjar Stefan Löfven att tala om hur han sett Palme tala på samma ställe och hur han då tänkte: ”Tänk så fantastiskt att stå där och tala”. 

 

Han fortsätter att förankra sig lokalt genom att ge en personlig interiör om hur han under åren 2008-09 sett listan med namn på Volvo, på de som blev arbetslösa i finanskrisen spår, på hur det bakom varje namn fanns en människa och en familj. Det blir personligt och bygger också Löfvens trovärdighet; han vet vad det handlar om, han har varit där.

 

Sen börjar mikrofonen krångla, men han finner sig snabbt, skojar om att ”någon kanske försökte dra ur kontakten. Det stärker hans trovärdighet ytterligare av en som är här och nu och som samtidigt behåller lugnet.

 

Sen fortsätter han med att fokusera på moderaterna – det enda av regeringspartierna han nämner – för att förtydliga vilka som är motståndarna.

 

Löfven slarvar med orden och det blir småfel i syftningar och han snubblar på orden, men även här följer han, förmodligen omedvetet, Palmes tradition. Palme var sällan grammatiskt korrekt, men i en talad situation behöver det inte vara ett problem utan kan snarast göra att talet upplevs som mer levande.

 

Men det är inte levande! Det är så urtråkigt, så dött, så beklämmande förutsägbart att man inte ens kan glädjas åt det fina vädret. Jag hade inga förväntningar på att kroppsspråket skulle vara levande, det ligger inte i den fackliga tradition som Löfven har sina rötter i, men att hans röst är så odynamisk, så monoton att det bara är genom att han levererar upprepningar (såsom ”Det är värme, det är gemenskap, det är styrka”) som publiken förmås leva med. Upprepningen hjälper till att bygga stegringen, men här finns ingen glöd, utan bara en grå aska.

 

Löfven är ingen agitator och kanske är det inte nödvändigt, men även om det är en koncentrerad lyssning från folkmassan så känns applåderna närmast pliktskyldiga, det hörs få hejarop och då ska vi minnas att han spelar på socialdemokratisk hemmaplan till en fond av röda fanor.

 

Det är få bilder han målar upp för oss, även om han lovar att han ska berätta om sin vision. Det blir en bild över att 147 000 arbetslösa blir en kö som sträcker sig från Götaplatsen till Varberg, men några positiva bilder om hur det nya Sverige ska se ut finns inte. Bara en beskrivning av att man vill ta bort krogmomsen och satsa på infrastruktur istället.

 

17.50 in i hans tal talar han om att klimatomställningen är en ”ödesfråga” och 45 sekunder senare är miljöpolitiken avklarad med orden ”ekonomin ska ta fart, men utsläppen ska minska”.  Hoppla! Här går det undan!

 

Utrikespolitiken innehåller beskrivningar från lite oväntade platser, Brasilien,Colombia och Sydkorea. Löfven har varit där på fackliga resor. Han citerar ”Lula” da Silva som han träffat och som tackar Sverige för hjälpen med att stärka fackorganisationerna där. Löfven fortsätter med en beskrivning av ett möte med en man i Colombia och detta är enda gången som Löfven försöker använda rösten som påverkansmedel. Han halvviskar, men det finns ingen timing i Löfvens sätt att leverera budskapet så effekten uteblir.

 

När man summerar allt kan man säga att i princip hela talet utgick från arbetsmarknadspolitiken och där har Löfven trovärdighet, men frågan är om det räcker? Räcker det för att väcka glöden hos väljarna och är skillnaden mot moderaternas politik tillräckligt tydlig för väljarna eller är det som att välja mellan två drycker: om smaken är densamma, så blir temperaturen avgörande.

 

Kommentera

Jan Eliasson och Carl Bildt i debatt – diplomaten mot politikern

30 augusti, 2010 den 17:08 · Arkiverad under Kommunikation, påverkan, Politik, Politisk retorik, Retorik ·Taggad , , , , , , , , , , , ,

Det är två giganter som möts i Svt:s Agenda. Båda har högt anseende och väldokumenterade meriter. Jag har höga förväntningar på att jag ska få se en debatt som är något annat än de gängse, som brukar koka ner i den minsta gemensamma nämnaren – ekonomi.

Carl Bildt har en slagfärdig inledning om att de rödgröna partierna enats om att Sverige ska påbörja tillbakadragandet av de svenska trupperna i Afghanistan. Bildt säger: ”talibanerna applåderar” och ”Afghanistans kämpande demokratiska krafter beklagar det”. Han själv ”beklagar” att (S) ”går i armkrok” med ”ett ytterlighetsparti” som vänsterpartiet. Han visar sin oro med att se allvarlig ut och forma ett bekymrat veck i pannan. Hans formuleringar är metaforrika och värdeladdade och därmed påverkar han oss framförallt känslomässigt.

Jan Eliasson är inte lika kvick i repliken utan drar något på orden, lite släpande, men eldar efter hand upp sig, höjer energin och talar om att Bildt inte lyssnar till hur omvärlden resonerar. Han försöker få Bildt att framstå som okunnig genom att hänvisa till fakta med ett upprört tonläge. Bildt bemöter Eliassons faktauppgifter, han darrar aldrig på rösten. Han ger intrycket av att vara påläst genom att leverera fördjupande svar på Eliassons upprördhet, han sänker tonläget och hinner dessutom tillrättavisa programledaren. Det inger förtroende och styrka. Sen gör Bildt det som får honom att upplevas som arrogant. Han säger ”Jan, jag vet inte om du varit där” (i Afghanistan) med ett överlägset tonfall . Han bygger sitt, redan starka etos, förtroende, genom att tala om att han själv minsann varit på plats, i avsikten att samtidigt förminska Eliasson. Det kan fungera när motståndarens trovärdighet går att ifrågasätta, men i detta fall funkar det dåligt. Frågan är om det ens är nödvändigt. Men Bildt kan liksom inte hindra sig själv från att försöka förminska motståndaren. Han gör det alltsomoftast. Minns när han försökte undervisa Göran Persson i en tv-debatt ang. klassamhället: Först förnamnet på motståndaren, ”Göran”, ett ålderdomligt sätt att förminska motståndaren som knappast fungerar efter att du-reformen slog igenom på 1960-talet. Därefter ”du har säkert inte, men jag har varit där så jag kan berätta för dig.” (Se klipp http://www.youtube.com/watch?v=Ep4odlI3mqk).

Bildt talar nästan hela tiden i jagform vilket Eliasson aldrig gör. Bortsett från ett annat tillfälle då Bildt poängterar sin egen medverkan i olika konfliktzoner i världen. Då säger Eliasson ett knappt hörbart ”Även jag”. I övrigt säger Eliasson ”vi” vilket ibland syftar på socialdemokraterna, ibland Sverige. Eliasson lägger sig också till med en rynka i pannan men den verkar mera komma som ett resultat av det han säger än som en medveten förstärkning, som hos Bildt.

Bildt använder sig ofta av starka, värdeladdade ord som förräderi, kämpande demokrater, kollapsar, ytterlighetsparti(vänstern), antiamerikanism (om vänstern). Eliasson använder sällan laddade ord. Han vill tona ner Bildts formuleringar med ”Du dramatiserar”.

När Bildt säger ”Jag vet” säger Eliasson ”Jag tror” eller ”Jag undrar om”. Bildts stil kan appellera på de som vill ha ett svar, medan Eliasson på dem som tycker att man inte ska förenkla. Det är två helt olika påverkansstilar som attraherar olika grupper av människor.

Möjligen kan Eliassons stil bli svag i TV, där vi vant oss vid snabbhet, direkthet, vilket Eliasson också dödar med äh-anden och hummanden. Här kan han skapa osäkerhet hos tittarna.

När herrarna lyssnar på varandra och man ser på deras tysta mimik, har Bildt ofta ett svagt leende eller skakar han lätt på huvudet åt Eliassons kommentarer. Eliasson ser närmast ut som om han lider, när Bildt talar. Han får en allvarlig, men fokuserad blick. Åter är Eliasson diplomaten, medan Bildt är den mediatränade politikern.

Enda gången Eliasson känns som en politiker är när han, likt Reinfeldt och Sahlin, teatralt tar fram ett dokument ur fickan för att läsa innantill. I detta fall Kabulkonferensens formulering. Men det blir för många ord, för lite punch och förväntan på vad han ska läsa upp, drunknar i de många orden.  Det hade varit bättre att han formulerat om istället för att citera.  Bildt bemöter det med en välstrukturerad serie av fakta och där är Bildt på hemmaplan. Han är briljant på att leverera listor och uppräkningar så att det är lätt att följa honom. Det sker också med en hastighet som gör att vi inte hinner reflektera själva. Bildt utför ett bravurnummer när han i en och samma mening säger att ”vi ska ha ett brett samförstånd om svensk utrikespolitik” och ”Lars Ohly ska inte ha nåt inflytande”.  Det går så snabbt och sägs med sån självklarhet att man inte märker vad han egentligen sa förrän man ser om programmet. Avsikten är förstås att förstärka bilden av (V) som ett ”ytterlighetsparti”.

Bildt är underhållande med sina snärtiga formuleringar och väcker känslor med en stil som saknar all ödmjukhet. Jag gissar att han därför är en favorit hos tv-producenterna. Det rullar av sig själv när han är med. Däremot så känner jag mig snuvad på konfekten när all kunskap och erfarenhet som dessa herrar besitter hamnar i en traditionell politisk debatt och inte på den nivå den hade kunnat nå upp till. Att programledaren K-G Bergström inte lyckas göra något bättre av detta får närmast betraktas som kapitalförstöring.

Kommentera

Radioduell mellan Sahlin och Reinfeldt

27 augusti, 2010 den 19:19 · Arkiverad under Kommunikation, Motivation, påverkan, Politik, Politisk retorik, Retorik ·Taggad , , , , , , , , , , , , ,

Att bara förlita sig till den talade rösten och inte se mimik eller kroppsspråk kan skapa en annan koncentration för lyssnaren och framförallt ställer det speciella krav på de som talar: Nu är det bara rösten som ska övertyga oss, det är den som ska skänka trovärdighet och ge lyssnarna tillit.

Både Sahlin och Reonfeldt har lugna röster, närmast behagliga med tanke på att detta är en politisk duell mellan två statsministerkandidater tre veckor före valet. Tankarna går till en 0-0-match i fotboll, där båda lagen bevakar varandra, men ingen vågar ta några initiativ för att inte riskera att blotta sig bakåt. Det är ruskigt tråkigt att lyssna på. Jag hade trott att Sahlin anaforer, upprepningar, skulle bli slagkraftiga, men de blir mest mekaniska när energin uteblir. Socialdemokratiska ledare har ofta varit duktiga agitatorer (bortsett från Ingvar Carlsson) och lyckats elda massorna när det funnits anledning, men Sahlin gör inte detta. Det är ofattbart att hon inte ens försöker, tre veckor före valet och med svagt opinionsläge. Därmed kan Reinfeldt luta sig tillbaka och bygga upp sitt ethos, trovärdighet, genom att hänvisa till att de haft makten i fyra år och att Sveriges finanser är i balans. Han återkommer ofta till formuleringen att alliansen ger ”skattesänkningar till folk som jobbar” vilket är en skicklig formulering eftersom den låter logisk och träffar stora, breda väljargrupper. Just logiska resonemang är Reinfeldts starka sida och den blir extra tydlig i radio. Sahlin borde bemöta med hur allianspolitiken drabbat, försöka väcka känslor, beskriva med metaforer, vilket hon kan vara bra på, men det blir inget. Hon återkommer till sin stupstock, denna meningslösa metafor, som inte väcker några starkare känslor eftersom vi endast stöter på föremålet på historiska museer, kanske under en trevlig semester.

Reinfeldt går klart vinnande ur striden, utan att egentligen göra något. Sahlin som är en skicklig retoriker i flera avseenden saknar energin, den som fanns i Almedalen, och om hon ska lyckas vinna de väljare som ännu inte bestämt sig måste den komma omgående. Retorik utan energi och hörbart engagemang är tråkigt att lyssna och får soffliggarna att vända sig om och dra täcket över huvudet.

Kommentarer (1)

60 min Björn Ranelid – som att fastna i en råsaftcentrifug

24 juli, 2010 den 13:56 · Arkiverad under Kommunikation, Kultur, Retorik ·Taggad , , , , , ,

När det gäller föredrag brukar en balanserad blandning av fakta, metaforer och personliga berättelser göra presentationen levande, intressant och trovärdig. Ännu bättre blir det om man dessutom lyckas vara här och nu och bjuda in publiken till en dialog under presentationen, att riva väggen mellan scen och salong och fånga in det som sker i ögonblicket. Det kan vara en fråga från publiken, en spontan kommentar eller en yttre sak som en hund som skäller eller ett utryckningsfordon som far förbi med sirenerna på. Lyckas talaren fånga in detta i sin presentation på ett organiskt och gärna humoristiskt sätt, imponeras och tjusas publiken. Då upplever de att de är med om något unikt och orepeterat.

Björn Ranelid kan skapa fantastiska metaforer, det vet vi, och han levererar fakta i form av historiska händelser uppblandat med personliga berättelser, kryddat med ytterligare fakta, såsom matematiska och grammatiska exempel. Han går runt och småmyser före sitt framträdande, verkar trivas i hemmamiljön på Café Bäckahästen i Ystad. Han presenteras först av en representant för Sparbanken Syd, men hon hinner inte säga mycket innan Ranelid avbryter. Han ska också presenteras av Ystad bokhandels representant, men det går sådär. Ranelid tjuvstartar helt enkelt och tar omedelbart kontrollen över skeendet. Han är inte intresserad av dialog. Nu är det hans show. Han går omkring ibland publiken, kommer nära, rör sig ledigt och vant. Han ler ofta. Han har valt ut några personer i publiken, däribland sin fru Margareta, vilka han använder som språngbrädor för det han vill säga. Han nämner namnen på författarkollegor (-konkurrenter?) som han inte gillar (Fredrik Lindström, Jan Guillou, Liza Marklund, m fl) och såna han gillar (Tranströmer, Dagerman). På detta sätt drar han in människor i sitt framträdande och använder dem för sina syften. Det är en vansklig teknik om den används ofta. Ranelid använder den i princip hela tiden. I de allra flesta fall gör han det för att höja sig själv, att visa på sin egen förträfflighet, och därigenom förvandlar Ranelid folk till objekt för sina syften, han relaterar till dem, oftast för att markera sin position. Det blir ganska barnsligt. Hans berättelser borde kunna stå för sig själva utan att behöva ta spjärn mot andra människor. Att fortfarande älta Linda Skugge känns närmast tragiskt och när han säger att hon är bortglömd, så lyfter han fram henne i ljuset igen.

Han påstår att Hitler var en usel retoriker och blandar därmed ihop begreppen. De allra flesta är överens om att Hitler var en skicklig talare och, bland annat därför, lyckades han genomföra sina hemska politik. För en författare som hyllar ordens kraft borde det vara intressantare att visa på hur orden kan påverka och även användas för manipulativa syften. 

Men det är som om det gäller att säga någonting om så många som möjligt på 60 min. Malou von Sivers, Anna Anka, Prins Bertil, Tommy Körberg, Siw Malmqvist, Stieg Larsson, Torgny Lindgren, Christer Sjögren, Bill Gates, Stephen Hawking och säkerligen många fler. Det är inte name dropping utan snarare nån form tryckspolning som vi utsätts för. Informationsflödet är enormt, det är metaforer, fantastiska, vackra, men de är så många att vi inte hinner ta in dem. Eller talar han om för oss hur vackra de är och tar därmed ifrån oss vår egen upplevelse. Allt blir så koncentrerat och mättat att jag efter en halvtimma känner att jag tappar koncentrationen.

Samtidigt känns Ranelid äkta. Han ger järnet för oss. Det är en performance och han vill verkligen ge oss en upplevelse, men jag hinner aldrig reflektera, aldrig landa i en bild förrän han talar om att den är bra och för säkerhets skull drar han den en gång till – på engelska. Tystnaden finns inte hos Ranelid, inte pausen, inte andhämtningen. Jag berövas eftertanken och jag funderar över vad det trots allt är som gör honom så populär.

Det är naturligtvis möjligt att identifiera sig med det underdog-perspektiv han anlägger. Han har varit mobbad som barn, han har ett tjut i huvudet efter en olycka, han föraktas av tyckare från olika läger. Ändå står han upp, han tar plats, han visar dem minsann och han tar sig över hinder. Trots allt och alla är det möjligt att resa sig. Vi gillar folk som slår ur underläge. Ändå är han inte längre i underläge. Sedan länge är han hyllad och vinner priser. Han är har hållit 3 000 föredrag (eller var det 30 000? Eller 13 000? Jag hann inte med). Han kan kritisera Liza Marklund och Christer Sjögren och folk skrattar, trots att flertalet säkerligen älskar dem och aldrig läst Tomas Tranströmer eller Stig Dagerman. Eller ens Björn Ranelid. Ska man försöka hitta en röd tråd i hans resonemang handlar det om moral, att vi inte ska vara dumma mot varandra och särskilt inte mot Björn Ranelid. Det är en uppvisning i självhävdelse som hade varit alldeles vedervärdig, enligt svenska normer, om den inte haft en klangbotten i hans bakgrund. Samtidigt som många retar sig på hans hävdelsebehov, så identifierar sig folk med hans revanschbegär och det hade inte fungerat om det inte hade verkat äkta. Hans känsla av att ha blivit kränkt är så bottenlös och hans självkänsla så låg att man kan njuta av varje gång han ger igen.

Ändå kan jag tänka vad som skulle hända om Ranelid ransonerade sig. Om han inte sprutade ur sig namn, metaforer, siffror, reflektioner över vad han just sagt, kommentarer om och till deltagare i publiken. Jag är säker på att jag skulle känna mer om jag såg att hans intresse för publiken var större. Om han vågade släppa in oss, gav oss tid så att bilderna fick sjunka in. Om han inte var så rädd för tystnaden!

Det blir som en råsaftcentrifug, med så många smaker att man inte kan urskilja en enda, så starkt koncentrerad att väldigt lite blir för mycket, och med en bitter smak av diverse kvistar, kärnor och skadedjur. Enda trösten är att råvaran är äkta.

Kommentera

Maria Wetterstrand & Peter Eriksson i Almedalen

11 juli, 2010 den 10:27 · Arkiverad under Almedalen, Kommunikation, påverkan, Politik, Politisk retorik ·Taggad , , , , , , , , , , ,

Ungdomspartiet längst fram i gröna t-shirts. Underhållningen bestod i att en teckentolk tolkade ett antal av de senaste årens svenska hits från scenen. Låter urtråkigt, men blev till en minimalistisk handbalett som dessutom satte teckenspråket i ljuset. Politiskt korrekt måhända, men som underhållning kändes det inte särskilt inställsamt mot publiken. Möjligen kan det upplevas som lite trist jämfört med andra partiers uppvärmare. Miljöpartiets ordförande på Gotland håller ett läsainnnantill-tal och borde snarast gå en kurs i presentationsteknik, Han tittar sällan eller aldrig upp ur sitt manus. Man undrar om han vet att vi är där?

Miljöpartiet har två personer som ska dela på tiden på scenen. Jag hade förhoppningar om att de skulle göra ett tandemframträdande – båda på scenen samtidigt. Det ger ju möjligheter till att bli varandras sidekicks, utnyttja dynamiken mellan två röster och två kroppspråk, samt möjligheten att tvinna varandras tal och lägga upp smashar åt varandra. Det skulle kunna bli hur bra som helst. Så blev det nu inte.

Miljöpartiet låter, märkligt nog, Maria Wetterstrand inleda. Trots att hon är populärare och roligare att lyssna på än Peter Eriksson tar man inte den bästa till sist. Wetterstrand väljer att göra som Göran Hägglund, inleda med en fotbollsmetafor. Hägglunds var lång och handlade mer om hur fyndiga kopplingar han kunde göra mellan fotboll och de rödgröna. Det funkade rätt dåligt. Wetterstrand väljer att börja med en berättelse från VM 1994, när Sverige tog brons, vilket skapar en ljuv känsla hos många. Hon beskriver hur laget hade frihet att vara kreativa i avgörande lägen genom att tillåtas tänka fritt. Därefter går hon in på klimatfrågan, som enda partiledare, och efter en beskrivning av hur presifdenten av Maldiverna försöker vara kreativ och lösa landets utsatta läge vid en höjning av havsnivån, knyter hon ihop påsen med en fortsättning av fotbollsmetaforen. Det är ett klassiskt sätt att använda metaforen som talar till både känsla och tanke.

Därefter fortsätter hon med att räkna upp ett antal europeiska länder länder och frågar om vi tror att det handlar om lagen i nästa EM. Med den retoriska frågan öppnar hon en skenbar dialog med publiken. Hon förklarar att uppräkningen handlar om de länder som har högre bensinpris än Sverige efter en rödgrön höjning av bensinskatten. Det är roligt och hon levererar sin poäng med ett leende. Därmed utrstrålar hon också självsäkerhet.

Wetterstrand har också en röst som, likt Maud Olofssons, skulle kunna slinka iväg och bli lite gäll, men till skillnad mot centerledaren, verkar hon medvetet ha arbetat med den, försökt få den att bottna och hon håller också ner tempot och energin. Hon vilar i texten, pauserar och skapar på så sätt en dynamik som gör att man aldrig upplever hennes röst som svår att lyssna på. Däremot har hon ett sätt att bita av i slutet av meningarna som kan upplevas som arrogant, som om hon inte behöver fullfölja det hon säger, men detta är bara ett litet minus i marginalen.

Hon utnyttjar skickligt Göran Hägglunds tal om att med en rödgrön regeringen kommer familjerna inte att få bestämma över sina liv. Istället visar hon på att många av de nya familjebindningar som finns, inte har möjlighet att bestämma över sina liv för att reglerna bygger på ett annat gammalt normtänkande om vad en familj är. När hon kommer till detta avsnitt i sitt tal höjer hon dessutom tempot ordentligt, orden smattrar fram, och tempoförändringen förstärker känslan av frustration. Oväntat och något som ingen annan partiledare gjort. Möjligen försökte Reinfeldt att arbeta åt det hållet nån gång i sitt tal.

Hon återkommer i slutet av talet till VM-laget -94:

1994 var det svenska fotbollslandslaget starkt på mittfältet. Schwarz, Thern och Brolin.
Miljö betyder mitten. På franska. Det verkar inte de så kallade mittenpartierna ha förstått.

Det känns alltid bra när man knyter ihop påsen med något man tagit upp i början och låta det återkomma på slutet därför tycker jag att Wetterstrands fotbollsmetafor fungerar mycket bättre än Hägglunds. Hägglund använde sin för att vara fyndig, Wetterstrand för att förtydliga sitt budskap.

Jag har många gånger, framförallt i debatter, tyckt att Maria Wetterstrand varit alltför allvarlig och sett arg och frustrerad ut när hon talat. Även om det är äkta kan det var svårt att locka väljare med den stilen. På senare år har hon börjat le vilket inger styrka och även i kroppspråket  utstrålar hon större säkerhet. Lägg märke till att hon alltid lutar huvudet lätt bakåt så hon kan ”se ner” på sin motståndare, fastän hon är kortare.

När Peter Eriksson talar inser man att det är han, som är torrare och tråkigare, som ska leverera visionerna. Om det är bra vet jag inte. Möjligen skapar det en positivare bild av honom, när han får tala om framtidstro. Till skillnad mot Wetterstrand ler Eriksson sällan när han själv har ordet, utan först efteråt när han får respons på det han sagt. Det kan ge intrycket av osäkerhet – eller att han inte kan le och tala på samma gång. Han är manusbunden vilket gör att energin dör och detta färgar av sig på applåderna som ibland blir lite tafatta. Han försöker sig även på en Obama look-a-like:

Vi kan visa världen att vi tror på framtiden, att vi ännu är kapabla att ta ett rejält steg framåt.

Sverige kan.

Inget fel på texten, men eftersom Eriksson saknar timingen och talangen blir det som om Idol-Ola skulle försöka sjunga som Bruce Springsteen.

Det mest flagranta exemplet på hur Eriksson inte kan hantera en text är när han ska presentera Miljöpartiets skolpolitik och måste läsa innantill! Om den är så svårformulerad att språkföret måste läsa innantill, hur ska då väljarna kunna förstå den?

Även Eriksson återkommer till fotbollsmetaforerna och de funkar bra, eftersom budskapet och inte vitsigheten är poängen, men det Eriksson klarar bäst är när han får hålla sig till anaforerna, upprepningarna, som är så gångbara i politiska tal. Han berättar om ett antal beslut där han ifrågasätter alliansministrars handlande med fotbollsmetaforen ”sumpade chanser”. Han avlutar varje gång med ”Varför?” för att avsluta med: Nu vill de regera i fyra år till. Varför?

Det är ett av de få ställen där jag tycker Eriksson höjer talet till en annan nivå. Eriksson är bättre när han får vara elak och vass. Det ger honom energi och därför borde han fått inleda, när man nu inte vågade låta Wetterstrand ta hela talet själv eller låta dem agera tillsammans på scenen.

Kommentera

Göran Hägglund i Almedalen

9 juli, 2010 den 22:57 · Arkiverad under Almedalen, Kommunikation, påverkan, Politik, Politisk retorik ·Taggad , , , , , , , , , ,

Uppvärmningen inför Göran Hägglunds tal i Almedalen inleds med en catwalk och en  t-shirt-tävling. Mannekängerna är modeller från Funkisbyrån som är Sveriges enda modellagentur med funktionshindrade modeller.  Konferencier är folkhälsominister Maria Larsson och hon talar så långsamt och tydligt att man undrar över avsikten. Allt teckentolkas från scenen. Tomas Nyman Band spelar sedan ett gäng covers och på scenkanten sitter ungdomsförbundare i svarta t-shirts med texten ”Låt familjen bestämma mer”.

Göran Hägglund gör entré som de övriga manliga medlemmarna i Alliansen – från scenen. Det är inget man ska övertolka, men det är ett val, likväl som att både Olofsson och Sahlin har kommit in före eller under uppvärmningsbandet och sedan klivit upp på scen från publiken. Det ena är ”stjärnkänsla” och det andra ”från folket”.

Hägglund är skolad inom pingströrelsen, vilket borde innebära att han har erfarenhet av sceniskt engagerade och inspirerande framställningar, men det är inte mycket av det som syns i hans framträdanden. Eventuellt är han rädd för att bli påhoppad och kritiserad för att skapa väckelsemöten, men den barriären torde överstepastorn Reinfeldt har sprängt vid sitt tal i söndags. Eller har Hägglund helt enkelt inte förmågan?  Han ler knappt under sitt tal.Han stakar sig påfallande ofta och verkar ibland osäker på om han sagt rätt. Samma sak förra året. Det färgar av sig på publiken som inte riktigt vet när den ska applådera. Och man kan ju inte be publiken applådera spontant. Men Hägglund försöker: Han tar in publiken, han gör till och med en lite poäng av att de inte vet om de ska applådera och uppmanar dem ”Bestäm er!”. Med en annan publik hade han säkert lyft sig själv något. Nu drar istället scen och salong ner varandra.

Hägglunds röst har potential: den är varm och mjuk, men han utnyttjar den dåligt. Kroppsspråket är minimerat till lite fingerviftande och således finns det inget som ytterligare förstärker hans budskap.

När han talar om verklighetens folk och den ”debatt som hette duga” som följde efter hans utspel, berättar han om hur konstigt kulturvänstern reagerade och att det är är kulturvänstern som skapat en miljö där alla konstiga idéer och normer har sitt ursprung. Det är en enkel, generalisering som uppskattas av publiken och om detta var den enda avsikten så är det gott så. Att han sen inkluderar Miljöpartiet i ”kulturvänstern” må väl vara hänt.

Hägglund citerar en konsult, oklart vad han var konsult i, som varnar för att man kan fastna i gamla relationsmönster under semestern: En av många åtgärder han (konsulten) efterlyste var att införa varannan damernas när det gällde att tömma dasstunnan. Mina pressekreterare som känner mig väl har förbjudit mig att ens tänka på att hitta på skämt kring det här med jämställd dasstunna. Men låt mig bara kort säga att jag tror att verklighetens folk skiter i det där…

Folk skrattar, men jag är övertygad om att Hägglund skulle vinna på att lyssna mer på sina pressekreterare.

Inom pingströrelsen är man van att använda metaforer och metaforen är ett av de starkaste sätten att verbalt påverka människors känslor. Hägglund använder metaforen märkligt tafatt och bilderna blir otydliga:

Jag vill att vi i stället ska vara en politikens gränspolis. Det är kärnan i vår förnyelseprocess. Att vara det parti som bevakar politikens gräns mot det civila samhället och som slår vakt om privatlivets helgd. Politiken ska understödja det civila samhällets gemenskaper när det behövs – och lyssna nu – när det efterfrågas. Inte styra i onödan.

Det blir för omständligt  när han säger det och det är först när man ser det i text som det möjligen kan bli begripligt. Att vara politikens ”gränspolis” är dock riskabelt, om man inte just vill låta som en som förbjuder och styr. Det är en bild som snarare otydliggör vad han menar. Eller är det bara så att ordet gränspolis har olika laddning för Hägglund och mig?

Han gör som Gunnar Sträng och försöka tillföra svenska språket nya ord genom ordet ”Ofrihetschock”. Ordet ska belysa hur vänstern skapar ofrihet, men ”chock”? Kanske är det ett försök att låta som rubrikerna vid Melodifestivalen (”Nakenchock”, etc.) men ordet är konstigt och ju mer han upprepar det desto märkligare framstår det. Varför krånglar Hägglund till det? När man ser ”Nakenchock” får man lite bilder i skallen, men ”Ofrihetschock” – helt blankt.

Vid två tillfällen förekommer metaforer som kan härledas till bibeln ”(Hälla nytt vin i gamla läglar” och ”det rödgröna hälleberget”). Frågan är om det inte fungerar lika dåligt som Sahlins ”stupstock”. Vissa metaforer är föråldrade har förlorat sin betydelse och saknar därför kraft.

På slutet försöker han sig på en fotbollsmetafor och den hade potential – den första halvminuten, men Hägglund är ingen ståuppkomiker, lika lite som Reinfeldt, och därför blir det mest ord. Han har ingen timing i replikföringen och det som säkert var kul när han drog skämten vid fikat på partikansliet faller platt från scenen i Almedalen. Hade han begränsat det till tre eller fyra fotbollsliknelser och kanske avslutat med sin beskrivning att det rödgröna laget gör många vänsterskruvade inlägg som blir resultatlösa för att spelarna inte är särskilt framstående när det gäller att använda huvudet, ja då hade det kunnat bli roligt. Less is more och framförallt: Kill your darlings!

Det är inte kul att höra Hägglund. Jag hade förväntat mig att han skulle vara bättre och jag trodde att hans största problem var att han inte fick lov att vara sig själv. Dessvärre tror jag att det är just det han är.

Kommentera

Mona Sahlin i Almedalen

8 juli, 2010 den 23:25 · Arkiverad under Almedalen, Kommunikation, Motivation, påverkan, Politik, Politisk retorik ·Taggad , , , , , , , , , ,

Framför scenkanten sitter ett gäng från SSU, de flesta i röda tröjor, några i gröna och en med ”Atomkraft, nej tack!” på tröjan. De är ungefär så där spontanglada som alla utom moderaternas varit. Sahlin gör en tyst entré från sidan, men uppmärksammas av SSU:arna som jublar och så är fotograferna där och tar bilder när Sahlin kramar om Ingvar Carlsson, Lisbeth Palme (låååång kram) och Jan Eliasson). På pappret ser det lovande ut när Moneybrother står för underhållningen, men det är oengagerat framfört och blir mest töntigt när han ska slänga in små politiska pamlfletter mellan låtarna och säga hur mycket han gillar Mona.

Efterhand fylls första raden på med digniteter som Östros, Wallström, Baylan, Bodström, Wetterstrand, Ohly och Peter Eriksson. Det har ett högt symbolvärde, men vad betyder det att de två handikappade, den ena med rullator, som tagit plats på första raden, måste flytta för att ge plats åt alla digniteter? I synnerhet när Sahlin strax därpå inleder med orden ”Varför ska vi bry oss om varandra?”.

Sahlin är en skicklig talare. När många använder den personliga berättelsen som avstamp för sitt budskap, väver hon ihop det personliga med budskapet. Såhär slår hon t ex. ihop det personliga med det historiska, nedskärningarna på komvux, nuläget och socialdemokratiska dignitärer i publiken:

Min mormor fanns i den första generation kvinnor som fick rösta när rösträtten blev allmän och lika för alla medborgare – också för kvinnor. Min mamma fick chansen att ta realen. Om jag ville, så hade jag själv kunnat göra som Thomas Bodström, Anders Borg och många andra, att läsa på Komvux och gå vidare till universitetet.

Men hur ser det ut för våra barn och ungdomar idag?

Sverige är ett bra land – tack vare generationers gemensamma insatser. Tack vare Ingvar Carlsson som sitter här på första bänk, tack vare Lisbeth Palme och tack vare väldigt många av dem som varit och är mina förebilder. Tack för att ni finns.

Till skillnad mot Ohly, som höjer tempot före talets klimax gör Sahlin ofta tvärtom: sänker tempot och betonar var-je sta-vel-se.  Det är effektfullt, särskilt när hon växlar mellan detta och att öka tempot i slutet. Det ger dynamik och liv i talet.

Hon har lagt sig vinn om att inte bara svartmåla motståndarna, hon nämner inte ens Reinfeldt vid namn. I talets början talar hon om sin dröm och här blir det lite av  försök till ”I have a dream” följt av ett antal anaforer:

Det är ett Sverige i full sysselsättning.

Det är ett Sverige där det är viktigare vad du vill för framtiden, än var du kommer ifrån.

Valet handlar inte om en enskild skattesats, ett bidrag eller ett avdrag.

Valet handlar inte ens om mig – hör och häpna!

Valet handlar om vilket politiskt alternativ som tar Sverige i den riktning som du vill se.

Ändå blir det en hel del av vad alliansen raserat och, utan att ha räknat efter, känns det som om det negativa dominerar.

Hon har bra kontakt med publiken, talar till de som är där, men hennes sätt att tala till oss kan ibland låta som när en dagisfröken läser sagor för barn: ”Vet ni vad?” säger hon vid ett par tillfällen. Det kan upplevas som att hon inte respekterar publiken som vuxna människor.

När hon, som enda partiledare hittills, nämner Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna får hon en lång applåd, men istället för nöja sig med att den ska klinga av, talar hon om vikten av applåden, att så många så eftertryckligt ger utrryck för sitt misstroende mot dessa partier. Snygg användning av det som sker här och nu.

Sahlins tal är tekniskt skickligt genomfört, hennes kroppsspråk är begränsat, bakom talarstolen, men hon använder händerna effektivt och är fri i förhållande till sitt manus och kan ta in publiken. Det låter bra på plats i Almedalen och hon är, som sagt, en skicklig retoriker. Trots det är det hon, Mona Sahlin – och inte politiken –  som är det största hindret för många människor att rösta på Socialdemokraterna, enligt en färsk undersökning av Synnovate.

Kommentarer (2)

Maud Olofsson i Almedalen

8 juli, 2010 den 00:40 · Arkiverad under Almedalen, Kommunikation, Motivation, påverkan, Politik, Politisk retorik ·Taggad , , , , , , , , , , ,

Med en gårdsmarknad och miljöprisutdelning med Eskil Erlandsson och Andreas Carlgren värmer Centern upp publiken inför Maud Olofssons tal. På scenkanten sitter ungdomsförbundet och Pissed Off från Gotland spelar popcovers.

Maud Olofsson gör en annorlunda entré: Hon kommer in i näst sista låten och börjar sen dansa med ungdomsförbundarna nedanför scenen vilket får pressfotograferna att omringa henne och fotografera. Det borde väl ge några bilder i tidningarna för en partiledare som mest fått figurera i negativa sammanhang det senaste dygnet? Först dementera sin avgång och därefter bemöta Solveig Ternströms avhopp till S idag. I ärlighetens namn ser det ut som om Olofsson tycker det är kul att dansa vilket gör att de flesta nog köper tilltaget, i den mån hon syns för alla fotografer. Därefter sätter hon sig på första raden innan hon går upp på scenen.

Olofsson har två problem när hon ska tala: det ena är hennes energi som börjar på max för att bara öka. Det andra är hennes röst som lätt blir gäll och nästan skrikig när blir för engagerad. Inledningsvis är det nästan svårt att höra och det blir snudd på distorsion i högtalarna. Som tur är försvinner den upplevelsen efter några minuter.

Hon inleder med att tala med anaforer i jag-form: ”Jag sa nej till oljeborrningar i Östersjön, jag vill inte förstöra Östersjön, jag vill inte riskera Östersjön och därför sa jag nej!” När hon sen fortsätter med ”men andra regeringar har tänkt annorlunda” låter det som att hon är regeringen. En oskön inledning på talet.

Hennes kroppsspråk begränsas till att hon ibland far upp och viftar med pekfingret och det ger ofta ett strängt och förmanande intryck som sällan gynnar den som talar. Hon är duktig på att pausera, ungefär som Ohly, och hon visar med klara avslut när det är dags för applåd. Det är viktigt för relationen mellan talaren och publiken. Det gör hon bra. Hon har en levande mimik, men så till den milda grad att den lever även under applåderna. Här kommer energin igen. Den måste ta vägen nånstans när hon är tyst och då hamnar den i ansiktet som rycker och gör småminer.

Hon använder sig gärna av personliga berättelser, precis som Björklund, men hennes är självupplevda. Björklund hade läst om sina i tidningen. Därmed blir naturligtvis Olofsson mer trovärdig. Hon använder sig av få men enkla metaforer som: ”Det är bättre med en fot inne i arbetsmarknaden än två utanför” och när vi dessutom känner igen det som ett travesterat ordspråk vet vi när det är dags att applådera.

Hon talar mer om sina visioner än Reinfeldt och Björklund, och istället för att skrämmas med hur hemskt det kommer att bli om de rödgröna vinner, säger hon till ungdomarna vid scenkanten att ”jag ska slåss till sista blodsdroppen för att ni ungdomar ska slippa ungdomsskatten”. Hon använder sig av ”hotet” för att göra sig själv till den som kan förhindra olyckan. Hon ställer således sig själv i positiv dager, istället för att enbart måla upp motståndarna som ett hot. Det är genomgående i Olofssons framträdanden att hon talar om möjligheter.

De andra partiledarnas tal har landat vid ca 30 min, men Olofsson håller på i drygt 40 minuter. Det är synd för efter ca en halvtimma blir talet riktigt dåligt. Hon har en riktigt usel metafor för vad som skulle hända om vi tog bort möjligheten till valfrihet för folk: tänk om vi bara fick åka på semester till en plats år efter år (hennes egen hemby med sju invånare), om vi bara hade en krydda att välja på (koriander) och om vi bara fick välja en frisyr (hockeyfrilla). Den är så usel så att inte ens ungdomspartiet vid scenkanten är säkra på när eller om de ska applådera. Därefter kommer en beskrivning av hur kvinnor kommer att få det i ”vänsterpolitikens värld: ”Kvinnor får inte tjäna pengar, ska inte driva företag, företagen får inte gå med vinst, får inte välja mellan lika många arbetsgivare som männen gör, vi får inte köpa städhjälp så vardagspusslet går ihop och vi ska betala världens högsta skatter på våra låga inkomster. Men om vi till äventyrs skulle lyckas tjäna några pengar så blir det ett himla liv om vi köper en handväska för pengarna.” Varför väljer hon att avsluta talet med dessa förenklade, negativa bilder när hon är så bra på att måla upp positiva visioner? Dom kommer dramaturgiskt fel och dessutom är inte Olofsson bra på att leverera den typen av elakheter.  Hade hon slutat i tid hade hon också kunnat bli den första av alliansledarna som målat upp en visioner för en fortsatt alliansregering och inte bara hotbilder om de rödgröna kommer till makten.

Kommentera

Ett annat slags retorik

7 juli, 2010 den 23:12 · Arkiverad under Almedalen, Kommunikation, påverkan, Politik, Politisk retorik ·Taggad , , , , , , ,

Jordbruksminister Eskil Erlandsson inviger en gårdsmarknad med gotländska produkter i Almedalen, som uppvärmning till Maud Olofssons tal och med ens känner man sig förflyttad till en hästauktion i Emil i Lönneberga. Erlandssons sävliga småländska låter trygg och han ger ett genuint intryck som är väsensskilt från all den slipade retorik som oftast levereras på stockholmska här i Almedalen. Han har inget rörligt kroppsspråk, utan ett stelt bondskt pondus, och ”överröstas” där fullständigt av teckentolken som står alldeles vid hans sida. Ibland tittar han upp mot oss, nån sekund, men eftersom solen sticker i ögonen går han hellre tillbaka till pappret och det är nästan som om han ler i förväg åt det han strax ska säga. Det blir en hel del märkliga formuleringar med för många ord såsom ”Sverige är exotiskt tycker man i vissa och andra delar av Europa”, men som en motbild till det mest som sker i Almedalen är Erlandsson unik och väldigt befriande. för det finns väl inga pr-kurser i Folklighet?

Kommentera

Äldre inlägg »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 34 other followers